Nästan tälttur…

Jag tror banne mig att det har gått över ett år sedan vi sov i tält senast. När förra hösten tog vid blåste våra lediga helger bort, vinterturen blev till slask och under våren och sommaren har graviditet, husrenovering och förlossning kommit i vägen. Suget efter hillebergtältets orangea sken har varit stort, minst sagt. Så i mitten av augusti när vi äntligen fick en ledig helg och allting kändes bra med nytillskottet Embla så packade vi bilen och drog iväg.

Att vi tappat rutinen blev tydligt med en gång. Det kändes som att jag gick omkring i friluftsprylförrådet (d.v.s. högen av flyttlådor längst in i ett hörn i källaren) en evighet bara för att komma på VAD vi skulle ha med oss. Tidigare, pre familjeliv, hade jag en packlista för vår-/sommar-/höstturer och en för vinterturer. Jag tror det är dags för en familjeturlista nu… Och eftersom vi bestämt oss för att tälta nära bilen tog vi i vanlig ordning med oss alldeles för mycket prylar…

Färdigpackat, för EN tältnatt…

Väderleksrapporten var nästan perfekt – inte ett moln, temperaturer kring 20 grader, men det skulle blåsa styv bris från öst. Som tur är har vår favoritstrand i Lofoten lä för just den vindriktningen så valet av turmål var lätt. När bilen var packad, ungarna kissade och ammade körde vi ut från Kabelvåg och svängde västerut mot storhavet och paradisstränderna!

Väl på plats visade det sig tyvärr att meteorologerna missat lite på vindriktningen. I nordostlig riktning klarade den förvisso ljumma vinden att pressa sig över ett bergspass och störta ned mot stranden där vågorna reste sig mot motståndet. För lite större barn och vuxna är den här typen av vind på sin höjd irriterande, men för månadsgamla Embla blir problemen genast större – hon kan ju inte andas! Mamma fick sitta kvar med henne i bilen medan jag och Birk reste tältet. Därefter rask transport till vår enkla boning, bara för att mötas av vindens eviga trummande mot tältduken. Ur askan, i elden?

Medan jag och Birk utforskade stranden fick Embla och Elisabeth stanna kvar i tältet i väntan på att vinden skulle mojna. Men den monotona vind- och nylonorkestern blev snart så övermäktig att Elisabeth gjorde ett försök med bärsjalen – det funkade, så länge inte vinden kom rakt i ansiktet på Embla.

Äntligen lä! Men hur länge klarar vi av oväsendet?

Snabb som vinden!

Är det bara på vintern man får lov att göra änglar?

Mamma med vindskyddad bebis.

Så länge vinden kom från rätt håll funkade det hyggligt.

Middagsdags!

En praktisk lektion om statisk elektricitet.

Dagen passerade men det gjorde inte vinden – samma riktning, samma styrka. Middag fick tillagas i tältet och förtärdes under goda försök att ignorera det ständiga oväsendet. Utomhus kunde vi inte hitta lä någonstans så Elisabeth och Embla höll sig mest i tältet resten av dagen. När det närmade sig läggdags och vinden snarare tilltog i styrka insåg vi att loppet var kört. Tjejerna som vistats i tältet var slutkörda – Embla hade knappt sovit på hela dagen och Elisabeth kände sig hjärntvättad. Vi insåg bittert att vi inte kunde spendera natten i tältet och att flytta det till en ny plats kändes orealistiskt med en övertrött fyraåring på släp. Under tysta svordommar packade jag ner tältet och höll till på köpet på att få en av stängerna knäckt i ett vindkast. Årets första tälttur lyser fortfarande med sin frånvaro.