För tre år sedan, när vi spenderade sommaren i Lofoten under min föräldraledighet, gjorde vi en hel del toppturer med Birk i barnbärstolen. Det var ganska tungt med den branta stigningen men kul ändå att kunna komma upp i höjden tillsammans, även om Birk sannolikt inte fick ut särskilt mycket av själva turen. Då var det benmusklerna som satte gränserna för hur tuffa/spektakulära/spännande turer vi kunde ge oss ut på. Nu när Birk går hela vägen själv är det han som dikterar villkoren. Det blir som att upptäcka Lofoten på nytt, utifrån en fyraårings kapacitet och vilja.

För ett par veckor sedan bestämde vi oss för att utnyttja en tillfällig sommardag för att komma upp i höjden och se på utsikten. Vi valde Kleppstadheia som med sina 534 höjdmeter avslutar Austvågøy där Lofoten fortsätter vidare ut sydväst med Gimsøy, Vestvågøy och så vidare ö efter ö. Detta är en ganska snäll topptur som skulle passa de flesta i turföljet, även om jag var lite spänd på om Birk skulle hålla ut hela vägen. Sist jag var däruppe satt Birk i barnbärstolen och sov sig genom det mesta av turen. Han vaknade när vi bytte blöja på toppen, gnagde lite på ett äpple och somnade sedan på turen ner igen.

20150722_4496

Birk och hans Bestefar spanar förväntansfullt mot toppen av Kleppstadheia. 

Birk gick ut hårt och lade benen på ryggen. Farfar och Bestefar fick öka på tempot och såg allt lite smånervösa ut bakom leendena, skulle det bli jobbigt det här?

20150722_4371

Fullt ös redan från start!

20150722_4391

En kort paus för att pejla in målet.

20150722_4388

Och så full fart igen!

Men knappt hade vi kommit halvvägs till trädgränsen innan energin och motivationen började tryta. När det inte gick att hålla högsta hastighet längre blev det istället bom stopp. “Bär mig pappa, på axlarna”. Nä, jag skulle inte tro det. Inte bara skulle det bli ohyggligt tungt för mina stackars lår att fortsätta vidare med nästan 20 kilo extra bagage, men tanken på att jag skulle kunna snubbla/halka/ramla med Birk 2 meter ovanför marken fick mig att rysa. Han fick snällt gå vidare själv, dags att vara kreativ. Plötsligt skymtade vi en sjörövare längre fram på stigen. Hade han inte en skatt med sig? Och vips så var det full fart igen.

20150722_4399

Vätskekontroll strax under trädgränsen.

20150722_4416

Och så full fart igen…

Så småningom ledde den jämna uppförsbacken oss upp till toppen av berget där vi på sedvanligt lofotvis möttes av en dramatisk avgrund och himmelsk utsikt. Birk är försiktig och håller sig gärna en bit ifrån branterna, vilket vi såklart är tacksamma för.

20150722_4440b

Äntligen uppe!

20150722_4444

Utsikt norrut mot Sydalen.

20150722_4468

Bestefar blickar äventyrslusten österut mot Svolvær…

20150722_4448

… medan Farfar förlorar sig i “lofotväggens” utbredning söderut.

20150722_4473

Och det här gänget ser väl mest efter grönare gräs på andra sidan dalen tänker jag. Inte ett dugg intresserade av den majestätiska Vågakallen (942 m.ö.h.) i bakgrunden.

Birk imponerade stort. Inte bara gick (eller snarare sprang) han hela vägen upp, han tog sig också ner igen för egen maskin (springandes då också såklart). Hotet om att bli bärare fanns helt klart på vägen ner också men plötsligt hade Farfar förvandlats till tjuv och vi andra var poliser som kom tätt efter. Det var en upprymd pojke med trötta ben som kröp ner i sängen senare på kvällen kan jag informera om.

Här är några tips/erfarenheter från våra toppturer med en fyraåring:

  1. Låt barnet bestämma tempot. Vi vuxna klarar ofta att kämpa på när turföljet håller högre tempo än vad vi själva önskar, även om vi blir slitna. Men ett barn ser inte riktigt “belöningen” i andra ändan – det ska vara kul och kännas bra här och nu! Lägg upp turen efter barnet och anpassa dig därefter. En gammal turregel är att det är den långsammaste som bestämmer tempot, det gäller särskilt på turer med barn.
  2. Gör turen till en lek. Motivation är färskvara men med god fantasi kan man komma långt. Det finns alltid något spännande som gömmer sig runt nästa krön, bakom den stora stenen längre upp eller under granens täta barrkjol. Men kom ihåg att toppen kan vara en belöning i sig själv. Ta god tid på er att insupa naturen, stressa inte ner igen med en gång.
  3. Låt INTE barnet bestämma tempot. För många barn är det AV eller PÅ som gäller. Om man är PÅ för länge så tar energin slut, och därmed kanske också hela turen. Om du t.ex. märker att barnet börjar snubbla mer än vanligt är det dags att dra ner tempot. Kanske är det dags att smyga som indianer på jakt efter vilda bisonoxar istället för att ränna efter sjörövare med sabeln i högsta hugg?
  4. Ta med ett ordentligt energilager. Vi äter inte så mycket kakor hemma men på tur kan det vara fint med något extra gott, lite utöver det vanliga. Havrekex, dadlar, lite saft istället för vatten känns helt ok i sådana här sammanhang.
  5. Visa att du tycker det roligt att vara på tur med ditt barn och överös det med skryt!