20150502_3228

 

Full fart bara! Plötsligt är han fyra år våran lille Birk. Känns som att jag precis satt där framför datorn och skrev om treåringen. Men vem är han då, fyraåringen? Söt såklart, som socker. Snabb. Uthållig. Vill bara vara ute, aldrig gå hem. Pillemarisk och lurig, hittar på hyss. Trotsig som tusan! Envis. Kreativ och fantasifull, har ett helt universum alldeles för sig själv och alla han vill ta med dit. Snäll. Ja, orden räcker såklart inte till, men framför allt är Birk glad och snäll. Han har ett fantastiskt humör och är en god turkamrat. Involverar andra, vill visa upp och dela. Det är vi glada för.

Tiden går fort, det vet vi alla. Men det senaste året har gått i ljusets hastighet! Uppbrottet från Göteborg och flytten till Lofoten. Omställningar som var både roliga och jobbiga för oss alla. Nya jobb, bostäder, kompisar, o.s.v. Sen kom vi in i vardagslivet här, med naturen rätt utanför dörren. Vi trivs fint här med våra höga fjäll på ena sidan och det djupa, ändlösa havet på den andra. Vi blir nog kvar här en ganska bra stund. För alltid? Vem vet? Just nu sitter allt på rätt plats.

Vi fick minst sagt en smakstart på tillvaron i Lofoten, med klassiskt 4-säsongsväder som sedan övergick i stabil högsommar och lata dagar på stränderna. Obligatoriska toppturer, bärplockning och bålkaffe förde oss genom sommaren och in i hösten. Solen lämnade oss men kom strax tillbaka. Den fina vita tiden varade alldeles lagom länge och vi har sprungit runt på skidor så snart vi haft möjlighet.

Att Birk blir 4 år innebär också att vi nu har fyra år med erfarenhet av friluftsliv med barn. Varje år har bjudit på nya upplevelser och erfarenheter, men det känns på något vis som att det har planat ut litegrann nu. Första året var Birk en sorts passiv passagerare som vi kunde bära med oss dit vi ville. Andra året blev han mer aktiv och kunde delta lite mer, “få ut” lite mer av själva turen. Men vi var fortfarande tvungna att bära honom med oss, och han började bli rätt tung. De senaste två åren har det inte varit möjligt att bära honom några längre sträckor och samtidigt kunna få med sig turutrustning för övernattning o.s.v. Istället har vi fokuserat på att han ska gå så mycket som möjligt själv och lägga upp turen utifrån det. Och där står vi nu, och, gissar jag, några år till framöver innan hans egna ben bär honom längre sträckor. Det känns naturligt att sätta fokus på barnets upplevelse av turen nu när han rent kognitivt kan greppa skillnaden på att bo hemma och bo i naturen, och faktist vara med och planera turen på förhand. Nu tycker han att det är spännande när vi pratar om tält och sovsäckar, till skillnad från tidigare då han fattade att vi skulle sova i tältet först när det var uppsatt.

Våren har hittat hit nu också. Snön smälter och solen står högt på himlen, nästan dygnet runt nu. Men det ska jag skriva lite mer om en annan gång. Snart. Jag lovar!