Plötsligt går det så fort.

 

Kabelvåg 13:e december, sett från vågbrytaren.

Under den period då solen håller sig nedanför horisonten går saker och ting lite på sparlåga. Vi tar det medvetet lugnare och drar inte igång några större projekt. På så vis blir den oundvikliga tröttheten hanterbar, på en nivå där man lägger märke till, men inte störs av den. På helgerna spenderar vi den ljusa tiden utomhus, fast med små ambitioner – i närmiljön, en eld, observatörer istället för aktörer. Inuti oss smids planer, men det är inte dags ännu – för mörkt, för lite snö. Vi väntar på vintern, den riktiga vintern. Och på ljuset.

Det kom snö. Inte så mycket, men tillräckligt för att åka kälke. Isen la sig på sjöarna och vi hämtade en julgran. Det blev kallt, sådär så att det klibbar fast i näsan när man andas in. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Birk är som en kamin – alltid varm om händer och fötter. Och en naturtalang på skidor. Barn är väl som regel naturtalanger på det mesta om man bara ger dem möjligheten. Vi åkte söderut och träffade familj och vänner – en annan sorts värme och ljus när solen för det mesta höll sig bakom molnen.

Se upp i backen! Det säsongsstängda lofotmuseet hyser finfina pulkabackar!

Över Prestvannet i jakt på julgranen.

Mäktigt nöjda!

Det sägs att en fjällguide aldrig fryser – han blir bara blå och dör. Birk verkar mest vara röd och varm.

Även om elden inte värmer genom pjäxorna så är det någon alldeles speciellt med att tända brasor på vintern.

Kära återseenden söderut. Birk och Malte reglerar vattenflödet.

Solen är tillbaka och det händer saker. Det är nu det går fort. Ljusets återvändande är allt annat än linjär – plötsligt är det tre timmar mellan solens upp- och nedgång. När jag cyklar hem från jobbet tecknas bergens siluetter allt tydligare mot himmelen i väster. Planerna som tagit form under den mörka tiden radar upp sig i frontalloben, redo att bli genomförda. Temperaturen har gått upp och ner obehagligt regelbundet den senaste tiden. Snö har blivit till regn som blivit till snö. Men det känns som att vi gått plus såhär långt. Suget att komma ut är stort. Att vara ute. Kanske vi vågar oss på en övernattningstur? Det har vi aldrig provat vintertid med Birk. Är det dags nu?

Små händer i stora vantar har sina tydliga begränsningar.

Det får väl blir årets nyårslöfte då – vinterövernattning med Birk. Eller snarare nyårsönskemål och -ambition.

Än du då? Har du några äventyr framför dig? Stora som små, skriv gärna och berätta!

Ja, och gott nytt år förresten!