“Soloppgang: 11:26. Solnedgang: 12:18.” står det på väderstationens hemsida. Idag är sista dagen för i år som solen visar sig ovanför horisonten. I ytterligare femton dagar ska den fortsätta att sjunka innan den vänder uppåt och visar sig för oss igen den 6:e januari. Den här tiden kallas för mörkertiden och det är egentligen lite märkligt. För det är när solen håller sig strax över eller under horisonten som ljuset blir som allra vackrast. Tänk en soluppgång som genast övergår i solnedgång!

Men dagarna är korta och visst blir vi lite tröttare än normalt. På veckodagarna är skillnaden mot Göteborg inte så stor – man går upp i mörker, cyklar till jobbet i mörker, jobbar inomhus i artificiellt ljus hela dagen och cyklar åter hem i mörker. Det är på helgerna det märks. Men det är också mysigt med levande ljus och en tillvaro som går ner i varv. Man blir duktig på att vara ute mitt på dagen, för att få med sig ljuset.

Hösten har varit förhållandevis nederbördsfattig och vi har varit mycket ute i närområdet. Snön har kommit och gått och kommit igen. Vi hoppades på en tidig skidsäsong men ännu har vi inte haft pjäxor på våra fötter.

Måste. Krossa. Isen.

Kalla fingrar tinar man bäst på en varm mage! Detsamma gäller för frusna tår.

Snön kommer längre och längre ner.

Rekøya (som jag skrev om senast) har blivit lite av en favorit. Äventyrlig terräng för liten och stor där man alltid kan hitta en lunchplats med både utsikt och vindskydd. Här kommer ett gäng bilder från förra helgen.

Lunch i lä.

Vid 3,5 års ålder sitter känslolivet utanpå kroppen…

Havsörn.

Mörkret ger utrymme för en annan sorts ljus.

Vinterdepression? Nä, det känns som att vi ska klara oss undan det. Däremot blir jag som alltid lite manodepressiv på den här tiden av året. Kollar termometern minst två gånger i timmen. Bryter ihop när kvicksilvret går uppåt, jublar när det går neråt. Jag älskar verkligen snö och is. Det är något magiskt med den här tiden. Naturen förvandlas och bjuder på helt andra möjligheter. Med skidor/stegjärn/skridskor under fötterna kan man plötsligt färdas i terräng som annars är otillgänglig. Idag kom den första snön som faktiskt la sig här nere på havsnivå. Man märker att det påverkar Birk. Det liksom spritter i kroppen på honom. Han hänger i fönstret tillsammans med mig och längtar ut. Vi är redo nu – bring it on!