Kabelvåg har en ganska annorlunda geografi jämfört med resten av Lofoten. Bland mängder av raviner och kullar på sisådär 50 höjdmeter ligger hus, servicefaciliteter och färdvägar för byns dryga 1.700 invånare utströdda. Man behöver komma upp på någon av de högre topparna som omger Kabelvåg för att få en ordentlig överblick. Den här geografin fortsätter ut på en obebyggd halvö med namnet Rekøya, som flera av våra vänner rekommenderat som utflyktsmål.

Vi tycker själva att vi är ganska duktiga på att nyttja våra närområden men Rekøya har hittills varit en vit fläck på vår friluftskarta. Nu var det äntligen dags!

Det hela började med att Birk kräktes upp hela sin frukost… Vinterkräksjuka tänker du nu genast, och ärligt talat var det min första tanke också. Helt otänkbart att skicka ungen till dagis, samtidigt som den mer rationella delen av min hjärna misstänkte att skulden låg hos den alldeles nyliga överkonsumtionen av Weetabix. Spänd väntan en timme. Birk var allt annat än slapp och slö, snarare det motsatta. Molnen började skingras ute och temperaturen låg närmare sju grader plus. Nä, vi måste ut! Vad är det värsta som kan hända? Att han spyr i en buske kanske. Det är ju inte så att vi behöver ta buss eller spårvagn för att komma ut i naturen. På med ullen, ner med bananerna, upp på cykeln och svisch iväg!

Entrén till Rekøya är allt annat än inbjudande – mitt inne i det kombinerade stenbrottet och betongfabriken ligger stigen som efter bara 50 meter förvandlar industri till vildmark. När vi kommer över första krönet förstår jag direkt varför så många pratat varmt om detta område. Det för tankarna till Kabelvåg innan de första människorna kom hit och började förändra landskapet. Kullar täckta av ljung och mossa. Raviner fyllda med buskar, småträd och flyttfåglar som söker lä för vinden. Och havet – vik efter vik där det fasta möter det flytande. Det påminner om Bohuslän på något vis. Om alla de små öarna vi varit iland på när kajaken varit färdmedlet. Raviner och åsar. Brant men inte så högt.

Den här typen av terräng är perfekt för Birk. Stigen är tillräckligt vältrampad för att behålla hans fokus och leder ständigt runt ett hörn, över en kulle, genom en grotta eller ner till en vik. Han håller högt tempo fram och tillbaka, upp och ner i över en kilometer – fågelvägen! Men sen är det stopp. Slut på energi, lust? Vad vet jag. Vi sätter oss ner och plockar fram bananerna. Smaken hinner precis börja sprida sig i munnen när en stor havsörn kommer flygande in från havet. Den svänger lite lojt och går ner för landning bakom en kulle knappt 100 meter ifrån oss. Vi blir till indianer och glömmer bort vår energibrist. Smyger ljudlöst över myrmarken. Glider smidigt nedför ett svaberg. Vi ska precis lura oss runt det sista stenblocket när örnen (som självklart haft örnkoll på oss hela tiden) lyfter och försvinner i motsatt riktning.

Örnkoll!

När mellanmålet till slut är avklarat drar vi oss ner till en av havsvikarna och letar genom drivved och annan bråte som den senaste stormen tagit med sig iland. Birk hittar ett stort flöte av något slag och vi måste så klart testa om det flyter! En gammal frysbox som är inlindad i fiskegarn ligger och rostar bakom en sten. Någon har gjort en bänk av en bred planka och under grästovorna ser vi resterna av en gammal elstolpe. Havet är fyllt av äventyr – och skräp…

Japp, flötet flyter!

Nu är Birks krafter definitivt slut för den här turen och det blir axelexpressen tillbaka till cykeln. Åter vid stenbrottet blir jag lite tungsint och undrar hur lång tid den här naturpärlan har kvar innan maskinerna förvandlat terrängen till parkeringsplatser. Det är lätt att bli lite “blind” häruppe och ta naturen för given. Vi har ju så mycket av den, vad gör då ett litet stenbrott? Men vi måste värna om vardagsnaturen, det som finns rätt utanför dörren! Just nu känns det som att vi bor i paradiset – där ett smultronställe tar slut börjar ett annat. Vi hoppas att det varar för evigt!