Mittemellan Kabelvåg och Svolvær ligger ett litet berg som heter Tjeldberget. Förr i tiden brukade man dra upp de små fiskebåtarna på land och spänna seglet över dem för att få skydd från väder och vind över natten, detta kallades att “Tjelde” båten.  Att berget fått sitt namn från denna företeelse är inte svårt att förstå när man ser dess hängmatteliknande form, som en öppen båt övertäckt med segelduk.

Birk har blivit en stor kille nu och kan gå långa sträckor själv. Det är vi tacksamma för eftersom han börjar bli ganska tung att bära på ryggen, särskilt uppför. För att inte slösa bort all energi och motivation bar vi honom dock de ca 2 km in till där stigningen börjar. Detta var Birks första topptur på egna ben och vi ville ge honom så bra förutsättningar som möjligt.

Vi hann knappt sätta ner honom på marken innan han pinnade på i högt tempo genom småskogen. Stigen är bitvis ganska brant och för Birk blev det ofta mer klättring än vandring. Efter ca 20 minuter hade han bränt en stor del av sin energi och ville hellre sitta i barnbärstolen. Det är en fin balansgång att motivera ett barn att gå vidare när krafterna tryter. Vi vill ju så gärna att han ska få en känsla av “framgång”, att klara detta själv. Samtidigt får det absolut inte bli en negativ upplevelse som riskerar att dra ner intresset för likande aktiviteter i framtiden. De kommande tio minuterna jagade vi rövare uppför berget – fantasi och lek kan göra underverk för motiviation. Men en liten kropp blir fort trött och vattenpauserna kom allt tätare. Vi tog en längre paus och fyllde på med vatten och kex. Snart var vi redo att gå vidare men de små benen var rejält slitna nu. Vi kunde känna att vi började närma oss den där gränsen som inte får överskridas. Jag lyfte upp honom i mina armar och gick 20 långsamma steg, sen gick han 10 steg för egen maskin. Så fortsatte vi vår växelverkan i några minuter, ända tills vi fick sikte på toppen. Då fick den lille mannen ny energi och klarade den sista biten själv.

Det var en trött men stolt pojke som till slut stod där på toppen och blickade ut över hav och land. Bortsett från de knappa 20 höjdmeterna jag bar honom så gick han ju hela turen själv! Vi tog en lång paus och vilade våra kroppar i den varma solen.  Lofoten har bjudit på en fantastisk sommar och än så länge känns det som att vi flyttat till paradiset!

Obligatorisk signatur i topptursboken!