Hösten lider mot sitt slut och snart tar den första vintermånaden vid. Det här är en märklig tid. Höstens färgglada kostym tvättas ur, sakta men effektivt av ihållande regn samtidigt som dagarna blir allt kortare. Den som arbetar reguljära kontorstider går in i en bubbla av mörker. Solljus blir en exklusiv vara som måste konsumeras när tillfälle ges – på helgen om det är bra väder, på lunchen kanske.

Dunjackan fungerar utmärkt som åkpåse/sovsäck.

Som föräldraledig har man fler möjligheter och kan vara ute i ljuset varje dag.  Men nu står solen lågt och dess strålar värmer mer psykiskt än fysiskt. I den nakna skogen får en sur vind fri lejd och gnager sig in till skelettet. Det har regnat mycket i höst och under lövtäcket finns nästan bara lera. Ärligt talat, det känns inget vidare att vara ute just nu. Jag tänker att det bara är lite klassisk vuxenbekvämlighet som drabbat mig men märker att inte heller Birk verkar njuta av utelivet. Han står mest still med tom blick och petar lite lojt med en pinne i löven. Jag dukar fram ett mellanmål men han vill inte ha något. Han gäspar. Jag huttrar. Nej, såhär kan vi inte ha det! Jag plockar av Birk hans blöta kläder och låter min dunjacka extraknäcka som sovsäck i barnvagnen. “Friluftsliv har sin tid”, tänker jag och styr kosan hemåt med bestämda steg. Birk somnar direkt och när han vaknar en timme senare ligger han nerbäddad i sin varma, torra säng.

Just nu känns det som om vi befinner oss i ett ingenmansland, eller en ingenmanstid. Det här är ingen riktig årstid. Vi bara väntar på vintern och hoppas att den ska komma snart. OM den kommer. Långtidsrapporten ser dock ljus ut med ordentligt låga temperaturer och kanske lite snö inom en vecka! Vi håller tummarna och hoppas.