Klockan är strax efter 6 på morgonen när vi kör över bron från Henningsvær. Tunga gråa moln har fastnat på bergstopparna och i öster ser jag siluetten av fastlandet — detaljlösa bergsmassiv mot en pastellila bakgrund. Fjällbjörkarna har så smått börjat byta ut de kraftfulla gröna sommarlöven mot gula och mer tidsenliga höstlöv. Ett stilla regn faller mot bilens vindruta men det spelar ingen roll. Vi ska köra härifrån. Tvåhundra mil söderut.

Sommaren i Lofoten har kommit till sitt slut. Dels meteorologiskt med lägre dygnsmedeltemperatur men också rent praktiskt/faktiskt eftersom Elisabeths “sommarjobb” är slut. Det är den 4:e september och vi inleder den långa bilturen mot Göteborg. Och på vägen ska vi hinna med ett sista äventyr — en fjällvandring!

Från början var planen att vi skulle vandra några dagar i området kring Abisko. Mest för att jag känner till området från tidigare turer och redan har en karta. Men efter att ha provat en längre tur med tunga ryggsäckar i Lofoten blev vi lite osäkra på hur långt vi skulle klara av att gå. Utifrån våra nya beräkningar (med lite väl tilltagen marginal förstår vi nu i efterhand) skulle vi knappt komma ur skogsområdet innan det var dags att gå tillbaka. Dessutom såg långtidsprognosen för området helt katastrofal ut med temperaturer runt nollan och snö. Det var då en vän som bor i Henningsvær kom med ett helt nytt förslag.

— Kör till Storulvån och gå Jämtlandstriangeln! Helen som är uppvuxen i Östersund har gått många turer där och plockade genast fram en karta över området. Det såg inte ut att bli mycket stigning och på 4-5 dagar borde vi hinna runt triangeln som bildas mellan Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Stigen är dessutom tydligt märkt och välvandrad. Perfekt! Enligt långtidsprognosen skulle det bli relativt lite vind, ca 10 grader varmt och några regnstänk varje dag. Helt OK!

Milen tickar på och vi börjar närma oss gränsen till Sverige på vägen mellan Trondheim och Östersund. Bland vår övriga packning i bilen finns även min stora ryggsäck, färdigpackad med extrakläder och mat för hela turen. I barnbärstolen ligger regnkläder och blöjor. Sovsäckar och tält ska packas ner men sen är vi klara för 5 dagar på fjället! Vi har rutin på turlivet nu. Varenda pinal har sin alldeles egen plats i ryggsäckarna. Vi kan det här med att gå på tur med en ettåring vid det här laget! Och det känns mycket tillfredsställande!

Välorganiserad turmat!

Vi rullar in på Coop:s parkering i Storlien för vår sista proviantering. I bilen har vi varit skyddade mot vädret men när vi kliver ut slår vinden och kylan mot oss. Burr! Jag kollar på termometern på instrumentpanelen och ser att det bara är tre grader ute. Det blåser våldsamt och bland regndropparna finns även en och annan “snöslaskklump”. Jag kollar väderleksrapporten igen och jämfört med gårdagen är den totalt förändrad! I området vi tänkt vandra ska det blåsa 11-14 sekundmeter med stora nederbördsmängder och en temperatur mellan -3 och +2 grader… i en vecka!

I ett försök att hålla hoppet vid liv checkar vi in på STF Storlien och bestämmer oss för att invänta morgondagen. Vi sover gott och bestämmer oss för att ligga kvar i sängarna (så länge som Birk tillåter) när vi märker  att vädret försämrats ytterligare. Nej. Det blir ingen fjälltur för oss den här gången. Vind och nederbörd kring nollan är sämsta tänkbara turväder och även om vi rent fysiskt orkar genomföra turen så ska vi ha energi och humör att ta hand om Birk också. Vädret bekommer inte honom där han sitter väl skyddad från regn och vind i sin barnbärstol men det är vi som ska underhålla, mata och natta honom…

Birk och hans mamma tröstäter blåbär i skogen bakom STF Storlien.

Charmig och bevarad miljö på STF Storlien.

Vi bestämmer oss för att boka om vårt rum på STF Storulvån för att spendera den kommande natten där. I takt med att vi närmar oss fjällstationen stiger min besvikelse. Området är ju helt perfekt för fjällvandring! Stora böljande fjäll med sparsam vegetation. På topparna och några hundra meter ner ligger nysnön likt florsocker. Totalt antiklimax!

Vädret lättar något och regn byts mot sol och blå himmel. Vi passar på att gå en liten tur längs vår tänkta färdväg. Terrängen är klart mer lättvandrad än vad vi beräknat och vi hade utan problem klarat av att gå den tänkta sträckan, kanske även med en vilodag. Antiklimax var ordet…

Ut på tur, aldrig sur! (Även om jag gärna gått några dagar till…)

På fjällstationen äter vi en utmärkt trerättersmeny och sover gott i bäddade sängar. Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket bättre maten skulle ha smakat och hur mycket lenare lakanet skulle ha känts mot min hud efter fyra nätter i tält. Nästkommande morgon kollar vi vädret en sista gång och inser att vi tagit rätt beslut. Om den beräknade nederbörden kommer som snö skulle vi fått pulsa i åtminstone en halvmeter. Genom fönstret kan jag se att snön krupit ytterligare en bit ner i terrängen och fjällbjörkarna böjer sig för vinden.

Efter en lång frukost packar vi in vår rena och oanvända turutrustning i bilen medan vi ser åtskilliga turföljen påbörja sina vandringar. Jag hör något i stil med “det här blir en härlig tur” men ser bara falska leenden och böjda huvuden. Vi sätter oss i bilen, skruvar upp värmen på AC:n och sätter på First Aid Kit på stereon. Nu åker vi hem!

P.S.

På Storulvåns fjällstation träffade vi ettåriga David med mamma, pappa och faster. De hade precis avslutat sin tur med samma sträckning som vi tänkt oss och hade bara goda erfarenheter att berätta om. Deras utrustnings- och packningsstrategi var slående lik vår med den skillnaden att de var tre vuxna som delade på bördan. Det är fantastiskt kul att träffa andra småbarnsföräldrar som njuter av friluftslivet och nu längtar vi extra mycket till nästa fjällvandringssäsong!