Kåfjord kommun är ett av Norges mest nederbördsfattiga områden och under vårt 3 veckor långa uppehåll där hade vi perfekt turväder (omkring 15 grader och uppehåll) samtidigt som vi fick rapporter om regn och rusk i resten av Skandinavien. Bortskämda med finväder satte vi oss i bilen och började beta av de ca 50 milen ut till Lofoten.

Ungefär halvvägs på vår resa svängde vi in på en vägkrog vid det lilla samhället Lapphaugen. Vi hade egentligen planerat att laga mat på stormköket men väderleksrapporten med regn och vind visade sig tyvärr vara korrekt. Dock bjöd vägkrogen förutom på en ovanligt vällagad lunch även på gratis WiFi. En titt på YR.no och langtidsvarslet för Lofoten visade nästan osannolikt dåligt väder — stora nederbördsmängder och mycket kraftiga vindar, uppemot storm. Jag och Elisabeth är vana vid extremt väder i Lofoten men så kraftiga stormoväder brukar inte dyka upp förrän sent på hösten. En smula missmodiga satte vi oss åter i bilen och körde den sista biten ut till “det magiska öriket”.

Lagom till middag svängde vi in på gratiscampingen vid Kalle-stranden och slog upp tältet. Inget regn och ingen vind! Kanske rapporten var felaktig? Det har ju hänt förr. Natten och följande dag förlöpte utan vare sig regn eller vind men under den andra natten började det smattra rejält mot tältduken. Det var ett blött och tungt tält som stuvades in i takboxen på måndagsmorgonen. Planen var att vi skulle ta oss ut till de sydvästligaste delarna av Lofoten för att tälta på någon av de idylliska och mer avsides belägna stränderna där men vi hade även en backupplan i form av en DNT-hytta (Den Norske Turistforening) belägen helt intill bilvägen.

På tur mot Leknes.

I takt med att vi närmade oss vårt mål tilltog vinden och regnet pressades mot vindrutan. I Leknes åt vi lunch inne i bilen och konstaterade att vi inte skulle tillbringa natten i tältet. Selfjordhyttan ligger som namnet antyder längst in i Selfjorden på Moskenesøya och vi hoppades att tillgängligheten inte skulle innebära att den var överbelagd. Väl framme (efter lite äventyr på en dålig och delvis sönderregnad väg) satte vi nyckeln i låset som enda gästerna. Selfjordhyttan är i själva verket två hyttor och vi flyttade in i den mindre och nyare byggnaden som även var klart mysigare.

Bra stämning i Selfjordhyttan.

Birk sitter ordentligt skyddad för väder och vind! Om han kan andas? Jodå, det går bra!

Dagen därpå visade vädret inga tecken på förändring till det bättre, tvärtom tycktes vinden ha tilltagit ytterligare. Under kvällen hade ett annat par flyttat in i den stora hyttan och berättade om en förfärlig resa över Vestfjorden på sista färjan mellan Bodø och Moskenes innan de stängde rutten p.g.a. vädret. Vi tog ett par korta turer i området och kunde till vår stora glädje konstatera att regnskyddet till barnbärstolen fungerade utmärkt både i kraftigt regn och starka vindar. Birk satt helt skyddad med god utsikt över mitt huvud genom ett stort fönster.

Under dagen fylldes hyttorna så sakteligen upp av andra äventyrare. Några kom med bil precis som vi, andra till fots och man kunde tydligt skilja mellan dessa utifrån hur blöta de var. Ett par kompisar till oss dök upp så småningom, rejält försenade eftersom de fått köra runt hela Vestfjorden när färjorna ställdes in. Då de till vardags bor i Spanien var vi lite oroliga för att de skulle tycka att vädret var bedrövligt och resan förgäves. “Wow! This is amazing!” var dock de första orden som mötte oss, tillsammans med vilda blickar. Pjuh!

Lofoten har många sidor och vädret kan skifta fort. Personligen tycker jag att upplevelsen av ögruppen är som starkast när vinden tar i och havet sköljer över vägarna. Innan fastlandsförbindelsen färdigställdes 2007 kunde man fort bli “väderfast” här när varken båt eller flyg gick p.g.a. naturens krafter. Det kan jag sakna litegrann idag även om jag måste erkänna att E10:ans nya sträckning är oerhört smidig. Våra spanska vänner delade som tur var min förtjusning för det extrema och vi njöt tillsammans av kastvindar som böjde granarna till bristningsgränsen och fick vattnet på fjorden att skvätta långt upp på land.

Lunch i Kvalvika. Tarpen är guld värd när regnet strilar ner!

Mot slutet av veckan lugnade sig vädret betydligt och vi kunde spendera en fin tältnatt på en av Lofotens finare sandstränder ute vid Utakleiv. Fredagen stod i stark kontrast till början av veckan med värmande sol och majestätiska bergstoppar som avkläddes sin dräkt av moln undan för undan. Återigen fick jag rätt i mitt ständiga råd till förstagångsbesökare av Lofoten — ta med dunjacka, regnjacka och badkläder!

Finväder i Kabelvåg.

Efter en lat helg hos vår vän Mattias i Kabelvåg börjar nu vardagen för den kommande månaden. Elisabeth ska jobba i Henningsvær där vi flyttar in under morgondagen och det ska bli skönt att få packa ur bilen efter en vecka på tur.

Och vädret, det tar vi som det kommer!