Om man svänger av E6:an vid Birtavarre längst in i Kåfjord och kör 1 mil in i Kåfjorddalen så kommer man till Ankerlia. Här förädlade man den kopparmalm som bröts längre upp på fjället under ca 30 år i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ruinerna från gruvdriften står fortfarande kvar och har försetts med informationsskyltar. Härifrån kan man följa den gamla vägen som klamrar sig fast till den branta fjällväggen upp till gruvorna som ligger på omkring 1000 höjdmeter. Där kan man strosa omkring bland vattenfyllda gruvhål, raserade linbanestationer för malmtransport och allsköns järnskrot. Det är spännande att fantisera om vad som utspelade sig här för 100 år sedan.

Elisabeth och Birk blickar in över Kåfjorddalen och lämningarna från gruvdriften.

Många turmöjligheter.

Men idag ska vi inte besöka de gamla gruvorna. Området är även utgångspunkt för andra turer och för vår del är det den spektakulära hängbron över kanjonen Gorsa som hägrar. Vi följer den vältrampade stigen upp längs dalens västsida och passerar flera gamla ruiner på vägen. Terrängen blir allt brantare men stigen är lätt att följa och efter en stund når vi den gamla utsiktspunkten där stigen tidigare slutade. Härifrån får vi en första blick av bron över den djupa men smala terrängsprickan. Vi går vidare den sista biten på en nylagd stig och stiger med spänning ut på bron. Det är en hisnande upplevelse även för mig som är van vid bergsklättringens branter att blicka ner i den 150 meter djupa kanjonen. Strax söder om bron kastar sig forsen Gorzi samma sträcka ner till botten och jag blir lätt yr när jag försöker fokusera på vattenmassorna. Bron är en modern konstruktion som saknar den klassiska hängbrons stora svaj och det är jag tacksam för när vi står där ute alla sju i tursällskapet…

Terrängen blir allt brantare!

Utsiktpunkt med bron inom synhåll.

Hisnande högt!

Långt ner!

Vattenfallet Gorzi.

Turen tillbaka till bilen går på nordsidan av dalen. Där följer vi en stenlagd väg som i motsatt riktning leder upp i dalen förbi ett gammalt nerlagt vattenkraftverk och vidare upp på fjällviddan. På vägen ner finns det nybyggda rastplatser med fin utsikt över Kåfjorddalen och den allra sista biten går vi helt nere i botten bredvid den forsande fjällbäcken. Det är en mäktig upplevelse att gå nere i den branta kanjonen även om den grundat av ordentligt jämfört med uppe vid bron.

Den nybyggda rastplatsen.

Utsikt ut över Kåfjorddalen.

Det är inte alltid höjden som gör bron läskig.

Rundturen från parkeringen är ungefär 1 mil totalt och går i relativt enkel terräng med tydliga stigar/vägar. Det är bitvis brant och exponerat, dock utan att bli riskabelt och den höjdrädde har oftast något att hålla fast vid.