När man skriver om sina äventyr så som vi gör här på Friluftsbarn så vill man gärna att allt ska vara lyckat. Vädret ska vara fint, planeringen gå som smort och samtliga inblandade nöjda och glada. Men det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig (även om vi egentligen inte vill erkänna det).

Vår första dag i nordnorge kunde inte ha börjat bättre. Den strålande midnattssolen mot blå himmel höll sig kvar över natten och framåt morgontimmarna låg temperaturen på 20 grader. Frukost på altanen, barfota i gräset, fjärilar och fågelkvitter. En sommaridyll på sitt bästa!

Under många år har jag spanat in en klättersten som ligger 10 minuter upp i fjällsidan från svärföräldrarnas hus. Blocket är monumentalt, kanske 5 meter högt och minst dubbelt så brett och långt. Det ligger ensamt på en liten äng mitt inne bland småbjörkarna och erbjuder allt från jättelätt nybörjarklättring till mycket svår klättring i horisontella överhäng. Äntligen hade jag fått med mig min crashpad och även inhandlat diverse borstar för att ta bort mossa från stenen som är så gott som orörd av människohänder. Området är lätt att ta sig till och vi såg framför oss att det skulle bli en perfekt lekplats för Birk.

Klockan hade redan tickat på en del och närmade sig lunch när vi började packa ihop våra saker. Vi tänkte att vi kunde göra upp eld för att grilla korv och sedan låta Birk sova middag i skuggan av tarpen medan vi klättrade. Det var tydligt att Birk kände av den senaste veckans resande och nätter med för lite sömn. Ögonlocken stängde och öppnade sig långsammare än vanligt och han började bli rätt gnällig. Men upp i bärstolen och iväg!

Tarpen skyddar inte bara mot regn.

Framme vid stenblocket konstaterade vi att gräset och hallonbuskarna vuxit sig högre än vad vi mindes. Eller är det helt enkelt så att vi fått ett nytt perspektiv med en 80 centimeter lång familjemedlem? Birk kunde inte alls ta sig fram på ängen och blev genast frustrerad. Medan han prövade mammas tålamod hängandes i hennes byxben spände jag upp tarpen och fick till ett utmärkt solskydd (om jag får säga det själv). Strax därefter låg den lille mannen tätt intill sin mamma på liggunderlaget och andades tyngre och tyngre. Så långt allt väl. Sen kom den första bromsen. Och en till. Och ett par kompisar till den senaste. Mamma blev helt enkelt tvungen att stanna kvar och agera ordningsvakt för att undvika blodutgjutelse. Under tiden gick jag fram till stenen och började inspektera den lite mer noggrant. “Mycket mossa som behöver borstas bort. Men fina linjer, så det får det vara värt!” tänkte jag. När jag stod där och gnuggade på startgreppen till ett fint uppvärmningsproblem kände jag hur det började svida på mina bara ben nedanför knäna. Knott! I hundratal! Naivt försökte jag intala mig att det var OK, att jag kunde ignorera smärtan. Det blev värre och värre och strax hörde jag bromsens surrande. Den landade på min sko och långsamt, långsamt höjde jag på foten för att slå ihjäl den. Men den var såklart för snabb och intensifierade istället sin jakt på mitt kött. Jag snörade på mig klätterskorna och tänkte att jag åtminstone skulle få klättra upp för stenen en gång innan jag kapitulerade. Efter att ha avancerat en halv meter började jag smått desperat söka efter grepp, inte för att det var svårt eller jag var rädd för att ramla ner utan för att komma bort från alla kryp som åt mig levande. Snart fick jag konstatera att mossan var min överman och hoppade ner på marken igen. Under tarpen satt Elisabeth med systemkameran i högsta hugg. “Eg tar litt bilder på deg når du klatrer” sa hon med ett skevt leende men jag kunde se på hennes ögon att hon inte alls var särskilt glad. Snarare smått panikslagen.

Med en våldsam effektivitet packade vi ihop våra saker, kastade upp en halvsovande Birk i bärstolen och flydde fältet. Min besvikelse var total. Väl hemma i huset fick Birk fortsätta sin tupplur i sängen medans hans föräldrar värmde gårdagens rester i mikrovågsugnen under tystnad.

En utvilad, mätt och snart även ren liten pojke.

Vad har vi då lärt oss av detta?

  1. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men det visste vi ju egentligen redan.
  2. Birks sovtid är helig. Vid första tecken på trötthet är det bara att släppa allt man har planerat och ge hans sömn företräde!
  3. Alla måste äta. Annars blir man sur. Det gäller även föräldrar!
  4. Planering är alla småbarnsföräldrars heliga graal. Packa i god tid och prioritera mat och sömn framför allt annat.
  5. Våga misslyckas! Annars kommer man aldrig utanför dörren.

Att våga misslyckas och få sina förväntningar förstörda är en del av livet och egentligen ganska lärorikt. Genom förberedelser och planering kan man minska risken att misslyckas men total kontroll över utgången kan man aldrig få. Ge dig ut på tur även om himlen är täckt av regntunga moln. Försök genomföra dina planer även om förutsättningarna inte är perfekta. Ofta klarnar vädret upp och förväntade problem uteblir. I värsta fall får man gå hem igen. Det gjorde vi, med resultatet att Birk fick sova ut och att alla blev mätta och nöjda till slut. Solen fortsatte att värma resten av dagen och suddade effektivt ut våra besvikelser.

P.S.
Vi har plötsligt börjat få stora mängder skräpmeddelanden via kommentarsfunktionen. Om du skrivit en kommentar och den inte blivit publicerad på sidan inom ett dygn kan du gärna höra av dig till oss på kontaktsidan. Ibland blir rensningen mer effektiv än önskat och kanske har vi råkat ta bort ditt meddelande.