Det är lika bra att erkänna direkt — jag är en badkruka! Alltså, jag gillar ju att bada… men inte när det är kallt. Du vet, man går där på bryggan/stranden/klippan och kan riktigt känna att det kalla, mörkblå vattnet kommer vara lika behagligt som en blöt filt i december. Direkt efter att man brutit vattenytan fördubblas andningsfrekvensen! För att inte tala om pulsen… Sen, efter en stund när man lugnat sig, så är det ju rätt gött trots allt. Men det hjälper ju inte. Nästa gång man står där vet man att chocken alltid kommer först!

Birk vet inte så mycket. Han upplever det mesta för första gången. Det är ganska spännande att tänka på det när man gör nya grejer med honom. Han vet inte vad “detta” innebär och vad “det” kommer få för konsekvenser. Är “detta” bra eller dåligt? Går “det” över eller är det permanent?

Idag fick Birk bada för första gången. Det var ju inte så att han dök genom vattenytan och tog några simtag innan han kom upp för att andas. Men han gick självmant rätt ut i Härlanda tjärn med bestämda steg. Han tvekade precis vid vattenbrynet men fortsatte sedan helt upp till låren. Medan Pappa gick där och frös om fötterna letade Birk efter stenar, löv och gamla grenar på botten med stor entusiasm. Sen ramlade han och satte sig på rumpan. Med erfarenhet av närmare 35 badsäsonger vet jag precis vad det innebär att doppa området mellan låren och naveln i kallt vatten. Birks respons var att genast börja gråta och jag förstår honom! Han har inte lärt sig att det går över ännu.

Det är lata dagar i västra Sverige just nu. Medan jag och Birk njuter av sommartemperaturer på stranden, gräsmattan eller i skogen sitter Mamma och skriver färdigt sin C-uppsats i samhällskunskap. Sen är det dags för tältliv! Kanske redan till helgen. Och i juni ska vi prova att paddla kanot med Birk för första gången! Vi dristar oss på en tvådagarstur och hoppas på högre vattentemperatur än dagens.

Har du badat än förresten? Jag väntar nog tills det blir närmare 20 grader i vattnet!