Klockan är omkring halv sju på morgonen när jag drar upp rullgardinen och släpper in ljuset genom fönstret. Det snöar lätt och när jag kisar upp mot himlen ser jag att molnen är på väg att skingras. Blå himmel! Under tre dagar har det konstant regnat och det redan tunna snötäcket har blivit tunnare. Det är en viss tröst att det blir kallare längre upp mot bergstopparna men när det är fem grader varmt vid havsnivå så snöar det först på omkring 700 höjdmeter. Men idag är det klart kallare och goda chanser för en molnfri himmel. Vi måste ut!

Birk inspekterar pulkan. Dubbla liggunderlag ger god isolering underifrån.

Efter sedvanlig frukostrutin vinkar vi hej då till mamma som vikarierar som högstadielärare här i Olderdalen och börjar göra oss redo, idag är det guttarna som ska på tur!  Tack och lov är mormor och bestefar lediga och kan hålla ett öga på Birk medan jag gör i ordning skidor, pulka och packar lite fika.
– Sånt här borde man förbereda kvällen innan, säger jag till mig själv i hopp om att jag ska komma ihåg det till nästa gång. Det tar helt klart längre tid att packa och fixa när man samtidigt ska hålla koll på en elvamånaders baby. Förberedelser är värdefulla!

Strax efter nio sitter Birk gott nedpackad i pulkans åkpåse med solglasögonen på. Inte en vit fläck på himlen! Snön som fallit under natten är tillräcklig för att vi ska kunna skida ett par hundra meter på vägen innan vi kommer till längdskidspåret som tar oss vidare till bättre snödjup. Som vanligt tar det inte mer än några minuter innan Birk somnar. Vi lämnar längdskidspåren och går vidare i orörd snö bland små gråalar och björkar. Efter ca en timme annonserar Birk med ett skrik att han sovit färdigt och är uttråkad. Jag stannar och fixar en brukbar solgrop med viss möda, jag glömde såklart spaden hemma.

Perfekt solglasögonväder!

Mmmm.... snö! Pappa tog en kopp te istället.

Vi sitter en bit upp i fjällsidan och den lilla skogen skyddar oss från vinden samtidigt som den låter oss se ut över fjorden. Birk verkar nöjd med både utsikt och miljöombyte (eller kanske helt likgiltig?) och äter sin frukt samtidigt som han skrapar in snö på liggunderlaget så att det täcker fötterna. Efter en dryg halvtimma packar vi ihop och beger oss hemåt igen. Den här gången håller sig Birk vaken hela vägen och det kommer en strid ström av rop/skrik/sång(?) bakifrån pulkan när vi skumpar fram genom skogen.

 

Innan turen var jag rädd att mitt tålamod skulle prövas till det yttersta eftersom det inte är helt okomplicerat att gå ensam med ett barn i fjällpulka bakom sig. Avståndet till barnet blir ganska långt vilket gör att det kan vara svårt att höra barnet om snön knarrar eller om det blåser. Dessutom är vindrutan tonad för att skydda mot solen så det är svårt att se några ansiktsuttryck. Om nappen åker ut när han inte är nöjd måste man koppla av sig draget och trampa bakåt med skidorna för att stoppa in den igen. Sen kan man ge sig f-n på att han spottar ut den igen lagom tills man är redo att gå vidare. Men tack och lov blev det inte så. Birk var nöjd och glad hela turen, åt sin frukt och drack sitt vatten utan protest och behövde ingen ny blöja. Puh!

Nöjd pappa på “ensamtur” utan trassel!

Som ni kanske förstår har vädret inte riktigt varit på vår sida. Mildväder med omväxlande, ganska stora snöfall har gjort stora delar av terrängen lavinfarlig och otillgänglig. För några veckor sedan förolyckades fem skidturister på Sorbmegaisa som ligger bara några kilometer bort. Men även i säker terräng kan det vara ganska otrevligt när det är snöblandat regn och stark vind. Trots detta har vi fått till flera fina dagsturer både till fots och med skidor och väderleksrapporten framöver ser mycket lovande ut.

Till helgen kommer ett par vänner som har en pojke i Birks ålder och de stannar en vecka. De är också väldigt friluftslivsintresserade och det ska bli kul att få skaffa nya erfarenheter tillsammans med dem.

Vi hörs snart igen!