[Redaktörens anmärkning: Detta är det första inlägget i ursprungsbloggen Född med sporken i munnen, vilket förklarar allt tjat om “sporkar” nedan.]
Sporken i munnen

Birk dricker mjölk från sin första Spork

Hur börjar man en blogg? Såhär kanske…

I början av maj föddes vårt första barn. Det var en fin försommarkväll och dygnets sista solljus strilade rödgult in genom de halvöppna persiennerna på förlossningsrummet. Genom fönstret som stod på glänt kom frisk luft med en söt doft av vår och begynnande sommar. Och plötsligt var han där, Birk.

Man kan säga att Birk på sätt och vis föddes med sporken i munnen. Jaha, vad är då en ‘spork’ kan man undra? Själva ordet ‘spork’ är en konstruktion av engelskans ‘spoon’ och ‘fork’, d.v.s sked och gaffel (vilket då blir ‘skaffel’ på svenska). Rent praktiskt är det en kombination av sked och gaffel i ett och samma bestick för att spara vikt i friluftsutövarens packning. I den här bloggen får sporken även bli en symbol för friluftslivet som kan vara både mångsidigt och enkelt.

Och så var det det där med sporken i munnen då. Ja, dels tog ett par dygn innan Birk förstod det där med amning, så i början fick han matas med sked. Och med två föräldrar som trivs bäst när de får sova i tält och bajsa i naturen så är det oundvikligt att Birks liv redan från början kommer kryddas med friluftsliv och äventyr. Han är alltså född med sporken i munnen.

Det är tänkt att den här bloggen ska handla om våra erfarenheter av friluftsliv med barn. Vi har aldrig gjort det här förut. Det är mycket som ska läras och provas. Både mamma och pappa har burit tunga ryggsäckar över fjäll och vidder, klättrat upp och ner för bergväggar, paddlat hit och dit samt sovit många nätter både i och utanför tält. Men aldrig tillsammans med ett litet barn.

Vi börjar med trevande steg och hoppas att du vill följa med oss på resan och kanske dela med dig av egna erfarenheter på vägen!